Leva som man lär

Min bild av mig själv som mamma blev inte som jag tänkt mig. Jag trodde nog att jag hade tålamod lika starkt som strårom,  milsvida sommarängar med frisk och sund mammaork, ett lugn som Di leva och att jag inte brydde mig ett dugg om allehanda mat-smulor på köksgolvet och en sönderrufsad stackars huskatt. Så j*vla fel jag hade. Eller rättare sagt: - Vad pinsamt naiv jag har varit. Kanske att jag kan sträcka mig till att erkänna att det egentligen inte är min mammabild som är helt offroad, det är nog snarare hela min image det handlar om.  Jag har en illusion om att jag kan hantera allt, klara allt, ta på mig allt, acceptera allt och må prima ballerina. Dock inte på Bror-Duktigt-viset utan snarare att jag inte inser min egen gräns. För mig är det helt normalt att sköta allt hemma och i vår vissna trädgård, ta hand om alla som bor i hemmet (inte ens katten behöver känna sig bortglömd), jobba på beställning, (jag tackade ja för inte så länge sedan till fem dagar i rad....), plugga heltid - Medicinkursen är ett himla virrvarr av intravenöst krumelutt, min hjärna är minst sagt chockad så här strax innan 30 av att bli påprackad en massa ny kunskap om immunförsvar och stamceller. Visste ni föresten att man med goda resultat har odlat fram en ny käke till en snubbe i Finland av hans egna stamceller? Tro det eller ej, men man odlade den i hans egen mage! Fatta va häftigt! Åter till ämnet, sist men inte minst:  Ta hand om vår urgulliga son på ett år. Jag börjat tro att han egentligen inte alls är ett jordebarn utan en ödla från V som är planterad här hos mig för att allmänt bara förstöra. Allt detta tyckte jag att en normal, hyfsat frisk kvinna (ja, eller iallafall trodde jag att jag skulle klara av det) ska klara av på dygnets 24 timmar. Fast egentligen mår jag skit av att se allt som bara förfaller runt om mig som jag inte hinner med som jag vill göra och har tagit på mig och redan påbörjat. Jag har äntligen lyckats peta ner båda rosorna men alla lökar är kvar, ligger och dör lökdöden i en kartong i hallen. Jag har precis blivit klar med Lukas halsduk (bara ett år försent, hur kan det ta ETT ÅR att sticka en halsduk!?) och redan påbörjat två olika mössor. Klart att min älskade syster ska ha en varm mössa, kanske lagom till nästa vinter. Jag skulle behöva bada Brorsan, han stinker. Jag borstade han igår efter att Desmond rivit lite i honom. Stackars krake. Jag känner mig gråtfärdig när jag ens försöker passera köket. Trots att jag kämpar varje dag med att skopa upp Desmond alla kex och majskrokar som smular smular smular överallt är det en konstant krispig mat-matta i köket som jag bara h a t a r. Det finns inget värre än att känna hur en massa oidentifierat fastnar i strumporna så fort man ska ta en kaffe vilket jag gör ganska många gånger om dagen. Som ni vet vore livet mycket tomt för mig utan min älskade latte. Jag trodde att jag bara skulle kunna rycka på axlarna och krispa vidare över alla smulor, men jag kan bara inte.

Vad vill jag egentligen säga? Jag pallar helt enkelt inte trycket. Barn är inte så enkelt som jag trodde. Runt om mig börjar vännerna planera lillasyster till sina barn och verkar i mina ögon flanera igenom sina barns gnäll och skrik. Hur orkar ni? En sida av mig vill hemskt gärna ha en liten lillebror, eller ja helst en lillasyster om jag ska vara ärlig, till Desmond. En annan sida av mig vill bara stänga igen dörren bakom mig och gå ut när min son har torrgråtit av okänd anledning i de närmsta 4 timmarna. Minst en gång om dagen undrar jag varför jag skaffade barn. Jag älskar min son gränslöst och vårt beslut att skaffa honom ångar jag inte men det kan vara så tröstlöst irriterande att komma in på toan för 3:e gången samma dag för att återigen för 3:e gången behöva fiska upp min schampooflaska, en blå kratta, och en mycket blöt oigenkännlig toarulle innan man kan ens kan börja tänka på att få kissa. För man är ju inte alls akut kissnödig. Det gick väl an när man kunde stänga locket. Smart liten kille kom på att man kunde lyfta och pilla under. Det kallas utveckling intalar jag mig. Det är min räddning från att bli galen: "-Det är en del av hans sätt att utvecklas..." Jag intalar mig oxå att hans bergsärkargång ibland mina pocketböcker och tidningar i bokhyllan ska vara hans väg till att lära sig läsa. Jag brukar oxå låta honom röja fritt i köket. Finns det något sexigare än en man som är duktig på att laga mat? 

Nu är det dessutom (imorgon faktiskt) en vecka sen Desmond sov en hel natt. Den nya rutinen ser ut som så att pyret vaknar runt 1 på natten och håller låda (vilket märkligt uttryck egentligen: "-Håller låda.."Jaha? Vadå för låda? Vad finns i den då?) till runt 5-snåret, powernap till halv åtta sen är det upp som en sol och direkt på första bästa pryl att pilla/plocka sönder/slänga i toa innan mamma hunnit fixa sitt morgonkaffe. Jag lider av den värsta självvalda sömnbristen man kan föreställa sig. Vet ni vad utebliven sömn gör med en människa? I natt fick jag en timmas sömn. En timma. Jag satt uppe sent och knegade med delkurs 1 i vård och omsorg, perfekt tajming till att Des vaknade och resten kan ni säkert lista ut. Likaväl var jag uppe med tuppen för att njuta av min torsdag. Min heliga dag. Min gå-till-skolan-få-min-egen-tid-dag. Lektionen idag är dock lite dimmig. Vi hade genomgång av cirkulationssystemet. Runt halv 10 innan rasten var det mycket kapillära blodkroppar i mitt system kan jag lova. Det kan ju inte vara nyttigt att pressa sin kropp på det här sättet.

 Nu undrar ni säkert om jag har sovit? Nix! 22.37 och jag är inte ens nära på att gå och lägga mig. Jag ska först övervinna min kex-skräck och vada över smulhavet fram till diskmaskinen. Just nu är den enda tiden på dygnet jag kan hantera diskmaskinen utan att ha Desmond inuti den som norpar mina smutsiga skedar. Gud vad kul jag ska ha. Jag och min disk. Trots allt är jag väldigt lycklig. Trots att mitt barn är ett monster från en annan värld som jag gladjeligen stundvis skulle lämna till UFF i en låda med en bön om att någon ska bara ska ta han. Ta han nu! Jag o r k a r inte. Jag ska sluta upp med att vara så naiv. Det är okej att inte orka ibland. Mamma Perfect eller hur var det nu igen? Inte alltid lätt att leva som man lär. Det är lätt för mig att säga att man inte behöver vara perfekt, göra allting som BVC säger för att vara en bra mamma. Konstigt nog glömmer jag bort allt det där när det gäller mig själv och plötsligt står jag i en salig röra av krav på mig själv att vara den perfekta mamma. Vad hände? Det är omöjligt att inte känna sig misslyckad i det läget. Varken klara av allt som krävs av den hatade perfekta mamman eller kunna slappna av och inte bry sig. Jag väljer nu att skylla min förvirring på att jag inte sovit på en vecka och hoppas att jag skärper mig snart.